Inra Kröl 2010.08.05. Foto: Jan-Anders Månsson

Tore Noblings skildringar i Blekingeboken 1956.

Kan inte undanhålla läsaren ett par märkliga händelser i samband med denna sidas tillblivelse. Jag bad mina grannar, Berit och Henry Danielsson i Sanda på Sturkö, om ett lån av en bild på en av familjerna som finns med under "Familjer & hus". Berit frågade då om jag ville låna ett häfte också som var skrivet och illustrerat av Tor Nobling. Jag tackade ja och fick häftet i min hand några dagar senare. Under tiden som jag höll på med att skanna av häftet som ligger till grund för sidan. Så får jag ett e-postmeddelande, från en Lena Nobling i Stockholmstrakten, som undrade om vi i Sturkö samhällsförening visste någon som hyrde ut en stuga på Sturkö under sommaren 2011. Namnet föreföll bekant så jag e-postade tillbaka och frågade om hon var släkt till Tore Nobling, det visade sig vara Lenas farbror.

Därifrån fick jag genom Lenas förtjänst tillstånd att delge er läsare denna sköna skrift.

Visst kan man undra om det finns en telepatisk kanal som kopplas upp ibland utan paraboler och boxar. På påskmiddagen lite senare berättade jag detta som en rolig historia för släkten som var hembjudna, varvid min svägerska säjer, din svåger som sitter bredvid dig är släkt med familjen Nobling?!?!? Världen är väl bra liten ibland.

Så håll tillgodo och njut av Tores beskrivning av Flakskär och dess befolkning.

Jan-Anders Månsson

Denna sida är en avskrift från ett Särtryck ur Blekingeboken 1956, skildringen är gjord av konstnären Tore Nobling, även illustrationerna är gjorda av Tore och från denna skrift. Tore var även en tongivande frontfigur vid bildandet av Föreningen Gamla Carlscrona tillsammans med Karlskronakonstnären Erik Langemark.

Reservation för eventuella felavskrifter.

Flakaskär

Anteckningar från en avfolkad ö i östra skärgården

Av TORE NOBLING

MITT FÖRÄLDRAHEM I BLEKINGE LÅG PÅ EN Ö i den stora skärgården utanför residensstaden. Hemma hade vi en sommar för länge sedan en flicka som hette Anna till hjälp i köket. Hon var från yttersta skärgården, från en ö ute i havsbandet. Det var en förunderlig däka den flickan. Det glimmade av saltstänk och solglitter i hennes ögon

och hon var så rö'brusta, rosig om kinderna. Anna var alltid så glad, munter och okonstlad. Det kanske inte var så märkvärdigt. Glada och muntra brukar ju flickor vara i ungdomens da'r. Men det som gjorde, att minnet av Anna dröjt kvar hos mig det var nog mycket för att det var något obeskrivligt och sällsamt vilt över henne. Inte en sådan vildhet, som tog sig uttryck i att hon for omkring som ett yrväder och krossade glas och porslin eller något annat i den stilen. Nej, denna Anna var en mycket skötsam, god och ordentlig flicka. Men hon var ett genuint naturbarn, som gärna sade vad hon tänkte.

Den ö Anna var ifrån heter Flakaskär. Den ligger i en utkant av Sturkö socken, ute vid öppna havet. Ön äges av byamännen eller åborna på Sturkö. Många gånger har jag, ibland tillsammans med den yngre skärkarlen Malte Johannesson på Skällenäs och ibland med min syster Maria varit där ute. Jag har brukat gå iland med segel- eller motorbåten vid norra delen av Flakaskär, innanför en liten holme, kallad rätt och slätt Holmen. I det smala sundet mellan denna och Flakaskär ligger öns stora landningsställe med tre nu förfallna bryggor och elva kåsar. Där intill stod ännu sommaren 1954 den sista sjöboden kvar.

Man kan säga att Flakaskär på kartan i grova drag har formen av en hästsko, omkring en kilometer på längsta hållet, med framsidan mot söder, utåt öppna havet. Ungefär mitt på södersidan, vid hästskons framdel, går in en liten vik. Den kallades av urinnevånarna för Yttra Kröl. Marken innanför ända till motsatta stranden av Flakaskär ligger lågt och översvämmas vid högvatten så att ön delas i två delar. Denna svacka, som då ibland blir ett sund, kallas Kröl och mynnar ut i hästskons innerdel, kallad Inra Kröl. Ön har två uddar åt norr, hästskons bägge ändar, varav den västra kallas Flake Nacke och den östra, som ligger mer nordvart, Norre Nacke. Sydöst om denna finns på Flakaskär en liten vik, som kallas Flagen eller Inglekurra. I skärgården kan en vik på sina ställen kallas kurra, på fastlandet avses oftast därmed en göl. Närmaste grannö till Flakaskär och liggande norr om denna ö är Äspeskär. Sundet däremellan kallas Fetasund. Äspeskär ligger strax söder om Östra Hästholmen och tillhör Torhamns socken.

På nyare kartor kallas Flakaskär för Flaggskär, medan det förra namnet är vanligt på äldre. Det mest brukade namnet är Flakaskär eller Flahskär, särskilt bland äldre personer. Ön har kanske fått det namnet för att den är så flack, så låg. Jämför ordet flake, ett lågt kar.

Flakaskär är mycket kalt; där finns bara en och annan enbuske, som dock oftast kryper utefter marken. Men vid de gamla hustomterna står två aspar och några pilar. Sedda på större avstånd förefaller de att växa i storlek, så att, man långt bortifrån kan se var

Flakaskär ligger. Trädsilhuetterna ger karaktär åt Flakaskär och skiljer det från de många andra låga holmarna och kläpparna i dessa farvatten.

Söder om Flakaskär, skilt från detta genom Kommendantahålet eller Kommendantasundet, ligger en samling mindre skär, på äldre kartor kallade Kamrarne, av befolkningen Kammarflöten eller Kammarbrinken.

Den består bl.a. av Gräskammaren, störst och med någon växtlighet, Gule flöt med en sjöbåk, Svarte flöt och Röde flöt. Utanför dessa ligger andra skär, av befolkningen och på äldre kartor kallade Hanisken, på nyare Handskarna. I Kommendantahålet ligger en

liten klippa, kallad Kommendanten. Den har liksom sundet fått sitt namn efter den på sin tid bland skärgårdsbefolkningen mycket kände och ännu idag omberättade kommendören Ludvig Pantzerhielm, några år kommendant på Kungsholmen vid Karlskrona. Pansarhjälm,

som han kallades av "yaborna", öborna, brukade ligga på denna klippa och skjuta sjöfågel.

På norra delen av Flakaskär, ett stycke innanför båtakåsarna vid Holmen, såg man ännu sommaren 1954 några mycket illa medfarna byggnader. De är resterna av en liten fiskarby, som funnits här förr i tiden . Varje fiskare lär ha fått betala 10 kr. i arrende årligen för sin hustomt och därtill betesavgift för de får eller andra djur han hade.

Ett kvitto lyder:

"Ola Månsson å Flaggskär har till underticknad betalt

hyran för år 1904 samt för 4 får för 1905 som härmed

qvitteras

Sturkö den 11 / 11 1905

Hans Pettersson".

Av fiskelägets bostadshus stod sommaren 1954 ett enda kvar jämte uthus, Ola Månssons, samt ett halvt gammalt hus, kallat Loftet. I grannskapet av dessa förfallna byggnader finner man närmare tiotalet stengrunder efter hus, som sedan länge är rivna; ett hus brann ner 1941. På resterna av de gamla hushärdarna eller bakugnarna, till övervägande del uppförda av gråsten, vaggar nu tistel och gult gräs så, vemodigt i blåsten. Människans trogna följeslagare nässlorna dröjer ännu kvar kring Loftet, vid de rivna stugornas fotstenar eller på andra ställen. Men de ser litet bortkomna och anemiska ut och fruktar

väl gå samma öde till mötes som människorna gjort här ute. Grobladet, "Den vite mannens fotsteg" tycks inte finnas på, Flakaskär.

Husen har legat med sina tomter tätt intill varandra. Man hade gärna sin plan omgärdad med halvmursgärdesgård, sten i botten och trästängsel överst. På sina ställen hade man vanlig stenmur. Men det var inte stora områden man hade inhägnade. Där det finns någon

jord här ute är lagret därav oftast mycket tunt. Några odlade områden att inhägna hade man ej mycket. Det lilla som fanns i den vägen kallade man hage eller blomhage. Där kunde i den ofta pinande vinden växa litet blommor, morötter eller annat dylikt till husbehov.

Man kan få höra i skärgården: "Flakaskär var en fin plats förr, de va ett litet fint samhälle, de va ett givande land". Ännu minns man, när det bodde ett tiotal familjer i det lilla fiskeläget. För inte så länge sedan, i slutet av förra seklet, fanns det över sextio personer

på Flakaskär. Man hade sin utkomst av fiske. Men så långt ute i havsbandet levde man under svårare och kärvare förhållanden än kanske på någon annan plats i Blekinge. Och det vill ju inte säga så litet med tanke på att Blekinge i mycket är ytterligheternas provins.

Det har väl för alltid dolts i glömska, vad de första människorna, som bosatte sig på Flakaskär, hette och när de kom dit. När Blekinge för snart 3oo år sedan återerövrades till svenska kronan, var det ju många, särskilt bland allmogen, som hade svårt att finna sig till rätta i de nya förhållandena. En del sådana missnöjda s. k. snapphanar flydde ut till de yttersta skären och bosatte sig där. Kanske Flakaskär då fick en uppsättning innevånare. Blekingar flyttade även gärna ut i havsbandet vid krigstid för att undgå de härjande soldathoparna.

Det nordligaste stället, närmast Norre Nacke, tillhörde senast fiskaren Jonas Håkansson och hans hustru Gertrud Jonas'. När man talade om en gift kvinna bland flaköborna, liksom på andra håll i Blekinge, nämnde man hennes förnamn och mannens förnamn i genitiv. Annars stod hon i kyrkoboken som Gertrud Jonasdotter Håkansson. Hon var född på Flakaskär 1865 och hennes far var Jonas Jakobsson, gemenligen kallad Jonas Jakob. Jonas Håkansson var född på Stenshamn 1868 och han hade alltså gift sig till Flakaskär. Han lär ha varit halt och hade en kloss spikad under träskon. Jonas Håkansson dog 1939 av

slaganfall vid strandkanten, när han skulle göra vid sina nät, som det står i dödboken.

Gertrud Jonas' dog mycket tragiskt; hon välte en fotogenlampa över sig och innebrändes i sin stuga, som brann ner till grunden 1941. Huset skulle varit ett av de bäst byggda och senast uppförda på ön. Man hade även brygghus, vilket senare flyttades till Ytterön. Gertruds källare står ännu kvar och är den bäst bevarade av sådana byggnader på Flakaskär.

Sydväst om Gertruds ställe låg Sven Anderssons och Tilda eller Tilla Svens gamla fina hus. Hennes riktiga namn var Matilda, hon var född 1858 på ön och syster till Gertrud samt dog 1947. Sven var född på Hasslö 1858 och kom som fiskardräng till Flakaskär och gifte sig med tiden med dottern i huset. Han såg trevlig och bra ut och var tre gånger i Amerika. Mor Tilda och Sven hade ett mycket trevligt ställe. I hemmet fanns gamla släktkistor och gott om vävnader. När deras hus blev tomt revs det och är numera uppsatt på Inlängan.

Tilda Svens var ett kavat fruntimmer och hennes minne kommer säkert att länge dröja kvar i skärgården. En mycket stormig dag, då knappt någon vågade sig ut på sjön, hade hon ensam rott över till Sturkö. Man frågade henne varför hon ej låtit sin man, som också

var skicklig sjöman, fara i stället. Tilda svarade: "Va inte-ä de vär skicka gubben ut i da !"

Det var ju mest karlarna, som var ute på sjön och fiskade. När de sedan kommit hem med sin fångst skulle denna avyttras. Ofta kom det på kvinnornas lott att göra detta. Både mor Tilda, Gertrud Jonas' och andra av fiskarehustrurna på Flakaskär har under tidernas lopp otaliga gånger seglat eller rott t. ex. till Lyckeby, Karlskrona eller bara till Sturkö och sålt fisk. Mor Tilda, som ”var en baddare till att ro", var väl den som längst företog sådana expeditioner. Men då var det "bara" till Sturkö och det höll hon på med till sin sena ålderdom. Hon brukade då gå med en engrepakorg på ryggen hängande i betsmannen

och sälja fisk och handla på hemvägen i Uttorps handelsförening. När hon på sina promenader såg något barn närma sig hälsade hon gärna detta redan på avstånd med orden : "Harre Gu' mitt barn lella!" Tilda kunde liksom annat folk förr i världen ibland råka ut för övernaturliga varelser. En mörk höstkväll hade hon varit roendes till Ytterön. När hon kommit hem berättade hon, att hon råkat ut för en gast på Arnö och en vid Boddevik. Men hon hade aktat sig så ingen kunnat hopp a i båten och kunde därför komma hem utan svårare strapatser.

Förr, när folk skulle ut på sina sysslor på mornarna, hade de för sig, att om den förste de mötte var en kärring, fick de otur. Men det

fanns även kärringar som medförde motsatsen. "Mötte man Tilda, då skulle lyckan bli himla go Tilda gav tur." Sven och Tilda hade en dotter, som för länge sedan farit till Amerika. Gunnar Eliasson heter en fosterson, bosatt i Karlskrona. En gång under första världskriget, det var visst vintern 1915 -16, var mor Tilda och hennes anhöriga med om en händelse, som var märkligare än något som man i mannaminne upplevt därute. Hon var den dagen den första som stigit upp i huset och hade just satt på kaffet och skulle ut och fora fåren. När hon öppnade dörren och stack ut näsan, stod uppe på berget vid husknuten sju främmade män i grå filtkläder, en del med gula revärer eller gula armbindlar.

Karlarna blev något rädda, när hon uppenbarade sig. Tilda hajade först till också men sansade sig genast, vinkade med armen och sade: "Kom ner pojkar, varför står ni där." Främlingarna, som var ryska krigsfångar, flydda från Tysktand, förstod ju henne ej. Men de begrep av tonfallet och hennes åtbörder, att, hon ville dem väl. Ryssarna kom in i stugvärmen och fick mat och dryck och med tiden kläderna torra. Det märktes att, ryssarna haft en strapatsrik färd över den kyliga Östersjön. De ville vila och sova. Men bara sex lade sig åt gången medan den sjunde vakade. Mor Tilda gick då fram till denne, tog honom om armen och sade: "Ar du rädd?" Och ryssen närapå, begrep, för han nickade. "De behöver ni inte va", sade Tilda, "så länge ni är här får ingen röra er." Den då femtonårige fostersonen Gunnar for sedan över Malkvarn till prästen på Sturkö. Denne tillkallade fjärdingsmannen varpå man ringde till vederbörande myndighet i Karlskrona och anmälde ryssarnas ankomst. Dessa transporterades sedan till staden.

Öster om Sven Anderssons ställe står Ola Månssons hus med källare och uthus. Bostadshuset är envånings , av trä, rödfärgat och under tak av papp, som dock numera mest är avblåst. Den vinkelformade överdelen av gavlarna är eller kanske rättare sagt har varit målad ljusgrön på panelbräderna. Så gjorde man förr ofta med sina i övrigt rödfärgade hus i östra Blekinge. Ola Månsson hade fem söner, varav fyra for till Amerika, liksom enda dottern. Yngste sonen, Gustav Olsson, lever än och bor på Östra Hästholmen. Äldste sonen, Petter Magnus Olsson , var guldgrävare vid Rampart i Yukon-distriktet i

Alaska, i de trakter, som skildras i flera av Jack Londons böcker.

Han kallades Guld-Pelle.

Söder om Ola Månssons ställe ligger Loftet. Den siste som bodde där var Karin Holgers, som också ägde huset. Hon skulle ha varit gift tre gånger och alla hennes män lär ha drunknat. Till Loftet hörde en gång en stuga, som revs "första året Guld-Pelle kom hem" eller för cirka 50 år sedan. Den låg vid västra gaveln som en fortsättning på den kvarvarande byggnaden och var ungefär lika lång som denna. Stugan skulle ha varit två alnar lägre vid ryggåsen än loftet och ryggåstak skall ha funnits på bägge husdelarna. De var utvändigt försedda med torvtak. Stugan hade ett rum och kök, det senare vid gaveln i väster. En öppen spis var murad här, senare fanns järnspis. Vid sidan fanns en järnarm med en krok, i vilken man kunde hänga en gryta, att svänga över elden. I yttre gavelväggen var ett litet avlångt liggande fönster, där Karin Holgers brukade stå och speja, nar hon hörde någon komma. I rummet fanns ett fönster på södra väggen och ett takfönster samt öppen spis. Utefter hela väggsidan var tre rader med fat uppsatta i hyllor. De flesta var tenntallrikar i olika storlekar. De minsta faten var av porslin. Till stugan ledde en dörr från loftet och en utifrån, den senare i söder. Strax intill Loftet ligger murarna efter ett litet stenhus, där Karin Holgers och hennes företrädare hade sin ko.

Söder om Loftet ligger resterna av en husgrund, delvis dold av några syrenbuskar. Här hade en gång Magnus Karlsson och hans familj sitt hem och före honom Andreas Holm.

Söder om Ola Månssons ställe och öster om Loftet, vid en paraplyformad, trevlig oxel, kan man, om man tittar riktigt noga i gräset, hitta rader med stenar. Dessa visar var Nisse eller Nils Holms lilla stuga stod en gång. Man kan även se några gråstenar i en liten hög.

De är vad som är kvar av eldstaden. Man har berättat, att hans hus flyttades till Uttorp på Sturkö, när han var död. Söder om Nisse Holms ställe och öster om Andreas Holms ser man vid två aspar en husgrund av gråsten. Vid södra långsidan ligger den obligatoriska granithögen med en vajande tistel på toppen. Det är resterna av spis och bakugn. Detta ställe ägdes senast av Karl Johan Pettersson och hans hustru Hilda Pettersson, född Magnusson. Deras dotter heter Anna och det är hon, som nämndes här i början. Petter Svensson hette en tidigare ägare. Han och brodern Nils Svensson drunknade bland Kammarflöten, mellan Kammarbrinken och Östra Kamrarna. När Karl Pettersson lämnade ön revs huset och flyttades till Ryd på Sturkö.

Söder om Sven Anderssons ställe finner man den husgrund och den källareruin, där Axel Pettersson och hans hustru Manda Kristina hade sitt hem. Axel Pettersson är bror till Karl Johan Pettersson. Ett stycke från själva byn på Flakaskär, söder om denna och väster om sydligaste delen av viken Pölen, ligger en stenstuguruin på sluttningen upp mot öns högsta parti, Bråknaberget. Denna ruin är resterna av Petter Jakobsson och hans hustrus hem. Här ute kallades han mest Petter Jakob eller, när han ej själv hörde på, Pelle Rättare. Han var född i Norra Mark på Ytterön och tjänte en gång dräng på Östra Hästholmen. På det stället ville han gärna allt ombestyra och rätta till. Därför fick han tillnamnet Rättare. Petter Jakob lär ha uppfört denna stenstuga själv. Troligen hade hans gumma varit hantlangare och medarbetare vid byggandet. Men det var tydligen på en olämplig plats man råkat lägga sitt hem med den lilla blomhagen vid östra gaveln ut mot havet. Det var ett ställe, har man trott, där övernaturliga väsen höll till. Det var den första julaftonen, som Pelle Rättare och hans gumma firade i sitt hem där på kullen. När man skulle gå och lägga sig sade Pelle: "Sir du ögonen på katten i ugnen?" På detta svarade hustrun:

"Va sär du, vi har ju ingen katt!" På många andra sätt skulle de "makter" , som kände sig störda på platsen, ha givit sig till känna. Man berättar att Pelle Rättare till slut ej kunde stanna kvar utan flyttade till ett annat ställe på Flakaskär. Pelle Rättare, som många minns som halt - någon har berättat att han gick med två käppar - skulle haft en bror på ön. Han hette Jonas Jakobsson eller kallades Jonas Jakob och bodde i närheten av Loftet.

Folket på Flakaskär drog ur havet upp allehanda sorters fisk, såsom sill, torsk, flundra, ål, gädda, abborre och lax. "Det var ett präktigt fiske - alla fjärdarna låg till där - även gott inskärsfiske.

Man for lite varstans och satte garn." Fiskade sill gjorde man på ett i Blekinge brukligt sätt. Man kallade det för att "vraka sill". På kvällen seglade eller rodde man ut tre man, ett vanligt vrakelag på Flakaskär, i en vrakeka. På andra platser bestod ett vrakelag vanligen av 4 man. Sedan garnen blivit satta fick de stå ett par timmar. Därefter tog man upp dem och for hem med sin fångst. Man kunde vraka i havet utanför Flakaskär men även längre bort, t.o.m. utanför Klippan, d.v.s. Utklippan. Det hände även vissa tider att man satte sina sill- eller laxgarn utanför Verkö.

Gustav Olsson, som flyttade från Flakaskär för ungefär 30 år sedan, säger att det på hans tid fanns två vrakekor där. Tidigare var antalet fler, åtminstone fyra, fem. Vrakekorna var större blekingsekor. De som var av mindre dimensioner, 21-22 fot, kallades knobb. Men detta namn avser nu för tiden en annan sorts fiskebåtar i Blekinge. Flaköborna var kända för sina goda feta flundror. Man kunde fånga dessa i vattnen hemmakring. De gick upp nära vattenytan och kunde därför lättast tagas i garn. De tar ej på krok, som ligger djupare än nät, vilket man gärna använde på andra platser. Magra flundror, som ej

var så goda, fick man däremot på krok. Gädda abborre och ål kunde man ta i ryssjor, som man satte i vattnen kring Flakaskär. Fetasund hade väl ej fått det namnet för intet. "På ål tjänade man mycket pengar under tre ålamörker. Man fick till mat, redskap och kläder

och hade kanske ändå tusen kronor att sätta på banken", sade en gång en gammal flaköbo.

När man på mornarna kommit hem med fångst från havet och hade t. ex. sill i garnen, skulle dessa benas, d. v. s. plockas rena från sill. Detta arbete tog tid och kunde ge sysselsättning även åt folk, särskilt kvinnor, som ej bodde på ön. Dessa kunde komma ända från Senoren för att bena sill.

Båtbyggare Johan Mårtensson på Östra Hästholmen brukade berätta följande historia, där två sådana sillplockerskor, en äkta och en falsk, figurerar. Förr fanns det nästan på varje holme här i skärgården folk som smugglade ibland. På Östra Hästholmen bodde ett gift par, kallat Höken och Hökan, som bedrev smuggling. De smugglade ibland siden, schalar och annat sådant från Bornholm och sålde till grosshandlare i Karlskrona. En gång hade de lagt iland med en större skuta vid Flakaskär och gömt varorna i buskarna, som då var talrikare än nu. Sedan rodde de dit med en mindre båt och hämtade litet i sänder. När de vid ett tillfälle rodde hem upptäckte de för sent tulljakten i närheten, liggande på spaning efter dem. Det var ej möjligt att vända om och något måste göras snabbt. Hökan tog

ledningen och sade till sin gubbe: "Ta här min sjalett och bind om huvut och mitt förklä om byxorna på dej så fortsätter vi å låssas som ingenting och tar vägen genom Tjuvesund. Vi kanske lurar dom då så dom tror vi ä ett par kärringar från Senoren som ska hem." Hon menade kvinnfolk, som varit på Flakaskär och benat sill. Gubben gjorde som han blivit uppmanad. Hökarna klarade sig in i det grunda Tjuvesund mellan Äspeskär och Tormaskär, och här kunde ej snokarna eller tullarna följa efter med sin djupgående båt, när de för sent förstod vad som skett.

Det mesta man tagit upp ur havet i fiskväg skulle ju omsättas i pengar eller varor, vilket vanligen skedde i Lyckeby och Karlskrona, när fisken avyttrades färsk. För det mesta fick fruntimren fara själva, särskilt till Lyckeby, där de gick omkring i husen och bjöd ut sin fisk. Oftast hade var och en sina egna distrikt med gamla kunder. Härom året berättade för mig en äldre dam i Stockholm hur hon från sin barndom och ungdom i Lyckeby så väl kom ihåg dessa flakakärringar. De sålde så goda flundror i knippen, uppträdda på vidjor.

När man var i Lyckeby gjorde man gärna även sina uppköp på platsen. "Vi hade vår sta' där", säger gamla flaköbor. Det var något närmare än till Karlskrona, där man annars hade sin "sta"' och där man kunde leverera sina fångster även till fiskhandlare. Till ”den stora

sta'n" for man gärna, när man någon gång fått lax. Man kunde givetvis sälja fisk åt andra håll också. Det hände att karlarna for till Kalmar med sin sillfångst. Om man då, särskilt på sommaren, ej fick den såld första dagen blolakade man sillen, d. v. s. saltade den lätt, för att kunna avyttra den dagen efter. Blolakning var ej detsamma som vanlig saltning av sill.

Vissa tider, då man fick goda fångster, saltade man ner rätt mycket sill i tunnor. Saltet köpte man på den tiden vanligen för 1:50kr. hektolitern. S.k. fraktare, som köpte upp fisk t.ex. på Ytterön - kunde sedan komma och ta hand om silltunnorna. Men man for även rätt långt själv på höstarna och avyttrade saltsillen. Oftast "for man nort" sägs det, d. v. s. norrut, uppåt Kalmar sund, till Kalmar, Mönsterås, Ekenäs m. fl. platser. Man kunde då ta en 18-20 tunnors båtlast, omkring 2000 kg. fisk, i en vrakeka. En tunna vägde kanske 150 kg. med lake och allt. Ett vanligt pris per tunna var 7-8 kr. Fick man 15-16 kr. var det "ett förskräcklit högglit pris". En sådan resa kunde vara upp till 8 á 10 dagar. Stora båtplatsen för sina farkoster hade man som tidigare innanför Holmen, men också i Fetasund och Pölen hade man kåsar.

En del av dessa är numera tämligen skamfilade av isskruvning och andra naturkrafter.

De som färdas på havet eller har sin dagliga gärning där för ju ett mera riskfyllt liv- in de allra flesta, som lever på landbacken. Och detta var mer utpräglat förr i tiden än nu. Fiskarna i Blekinge kunde ge sig långt ut på havet i sina öppna ekor. Råkade de då ut för en oväntad storm fick de en hård kamp för sina liv. Och många dukade under därvid.

Folket på Flakaskär har också under tidernas lopp förlorat många av de sina till det grymma havet. En gång för närmare 70 år sedan, när tre män var ute och fiskade torsk på krok bortåt Eldsten till, blev ”alla tagna av sjönicken", d. v. s. drunknade. Två av de ombordvarande jämte båten var borta för alltid. Den tredje mannen flöt lång tid därefter i land i Vinne hamn, en vik på Inlängan, som är en grannö till Flakaskär. Liket var då surt och man bogserade det till hemön. Ett par man for till Karlskrona och köpte en kista. Denna lades i vattnet bredvid den döde. Man skar loss kläder och stövlar och sänkte ena kistkanten under liket och makade det på sin plats. Därefter drog man upp alltsammans på land. Denna händelse var ännu sommaren 1953 ett hårt etsat barndomsminne för den 78-årige Viktor Olsson på Stenshamn. Vattnet, utanför Flakaskär, som är bemängt med undervattensrev, kan på sina ställen vara farligt att befara även då det ej är svårt väder. Där har fiskare från Flakaskär, när de varit ute på sitt arbete, kunnat bli översköljda i sin båt av ett s.k. löndabrott. Det har överraskande kunnat välla fram från sjöbottnen precis som om ett sjötroll uppenbarat sig i fullt raseri. De som blivit gripna av ett sådant famntag har lätt gått sin undergång till mötes tillsammans med sin farkost. Kanske någon drunknad sedan i bästa fall flöt iland i Kåveviken eller Pölen eller någon annanstans vid Flakaskär. Släkt och vänner fick sedan tillfälle att göra en kär död den sista tjänsten och bringa honom till vigd jord. Annars har åtskilliga under årens lopp blivit borta för alltid. De vilar i sina okända gravar på sjöbottnen. När isen lade sig riktigt vintertid blev det en väsentlig förändring i livsföringen för folket på Flakaskär. I den mån man bedrev fiske fick ju detta ske på annat sätt än vid öppet vatten. Men det låg mest nere under vintern. Om det blev menföre, då isen varken bar eller brast, och man blev isolerad kanske åtta dagar eller ännu längre, blev livet besvärligt. Blev någon där ute på Flakaskär då sjuk och behövde

läkarvård kunde det bli kritiskt. Vid de tillfällen det var bra skridskois kunde en flaköbo snabbare än någonsin fara till Karlskrona. Då han eller hon fått på sig sina kuggebodaskridskor, var man kanske framme efter 40 minuters åkning. Men det kunde även ta två timmar eller ännu längre tid. Man gick gärna på auktioner om vintrarna, då man hade ledigt. Vid ett sådant tillfälle var det en kvinna som skulle hem och ge sitt barn mat. Hon gick ensam i förväg på den starka isen. Men i mörker och snötjocka kom hon vill och irrade bland Kammarflöten. Den ensamma fiskarhustrun gick till slut ner sig i ett ishål som jägare gjort och drunknade. Man fick många timmar därefter med hjälp av stänger upp hennes döda kropp. Fiskarna på Flakaskär ägnade sig också åt jakt på sjöfågel. Det

var ejder, änder, sjöorre eller pjuk, svarta, strandskata, alfågel eller ärler och skrak. Förr i tiden jagade man även säl omkring ön. En av flaköborna, Nils Månsson, fann en gång på ett skär en "schälhunn" vilande på en sten. Han hade ingen bössa med sig. Nils, som var en stor och stark karl, kunde dock ej uppge tanken på att komma i besittning av det eftertraktade bytet. Han smög sig fram till den alldeles stillaliggande sälen och trodde nästan den var död, då den kunde överrumplas på detta sätt. Med ett stadigt grepp om bakfötterna sökte han sedan slå ihjäl det överraskade djuret. Men då han dängde det i berget, levde det upp i högsta grad. "Mannen slängde o slo så ellen ljuste i hallarna. Men han måste släppa'n te sist." Liksom på så många andra öar i Blekinges skärgård började man även hugga sten på Flakaskär. Man tyckte det var för liten inkomst på fisket. Några av de yngre karlarna satte igång med att göra gatsten av urberget vid Norre Nacke och på några andra ställen. Ännu kan man vid Fetasund se ett minne, ja man kan gott säga monument, från den tiden, murarna av gråsten till en smedja, där man skärpte sina verktyg. Den sten som höggs på Flakaskär lämnades till handlanden Anton Månsson på Sturkö. Några större mängder togs aldrig där ute. Folket på Flakaskär köpte gärna hem stora partier matvaror på höstarna. Man tog t. ex. ut kaffe säckavis. Det var behövligt ty oväderstiderna med storm och is var oberäkneliga och kunde bli långa. Och köpte man större mängd av samma sort fick man ju varan billigare också.

Några familjer hade kor där ute. Men sammanlagt var det väl knappt mer än två á tre djur åt gången. Man höll även får. När kor och får betat vad de behövde, fanns där knappt något kvar att slå. Det mesta vinterfodret fick man därför frakta från andra håll. Särskilt

tog man sådant på "Nåra skär på Klippe", d. v. s. på Norra skär på Utklippan.

Här ute vid havets rand flöt det tidvis iland mycket drivved. Särskilt efter stormar blev tillgången god. Skepp som fraktade trä kunde tappa en del av sin last. Ibland vid oväder fick man också lämpa en del av lasten över bord för att klara sig. Förr i tiden flottade man timmer från Sverige till Danmark och Tyskland. Man seglade vid medvind med ett litet segel på flotten. När man var tvungen därtill, varpade man sig fram. Under årens lopp kom en del stockar från sådana flottar på drift. Många skepp strandade på reven utanför blekingekusten och slogs sönder. Träet flöt sedan iland och Flakaskär med omgivning fick också sin del. Man fick ved att elda med men även fina plankor och mycket annat, som man kunde få bruk för till mångahanda. Man köpte också ved, bl.a. på Möcklö och även hos herrskapet på Verkö eller, som man sade, "Hennes Nåd och Herr Psilanderhjelm.

Det var alltid så bra ved där.

En man, som var från Flakaskär, har med klagan i rösten sagt: ”De va inga priser på någonting förr, de va dålig förtjänst på Flakaskär!" Ja, folket där var känt för att ha rätt små inkomster på sitt fiske. Och de hade ej varit vana vid något bättre. Inkomstens storlek berodde ju på hur stora fångster man fick. Men i den hamn, som fanns på Flakaskär, kunde man ej gå in med större båtar än blekingsekorna. Vår tids större knobbar och trålare hade ej fått plats. Och att bygga djupare hamn var otänkbart. Hur stora inkomster flaköborna hade kan man i viss mån utläsa i skattsedlarna. År 1918, då folks inkomster i allmänhet var mycket höga i kronor räknat, hade en av de fiskare, som hade det bäst ställt på Flakaskär, en kronoskatt på 4:64 kr. Tio år därefter, då konjunkturerna var mycket annorlunda, kunde en skattsedel där ute lyda på 2:17 kr. Ett är säkert, på Flakaskär var folkets lott att slita och släpa i ett riskfyllt arbete. De fick i stort sett arbeta mer för varje krona de tjänade än de flesta andra människor i vårt land. Och de små förmåner det svenska samhället förr gav sina obesuttna medborgare, hade de mycket litet tillfälle att dra nytta av. En förmån hade

dock flaköborna, fast diskutabel. De kunde ibland få något gratis, om de gjorde sig mödan att gå och "stranna", att gå och hitta något vid stranden.

Trots att flaköborna ej hade det fett utan snarare fattigt, kunde dock förr komma tider, då deras belägenhet rentav var avundsvärd, t. ex. då hungersnöd grasserade i landet. Mycket, nästan allt, var ju annorlunda förr. Jordbruket bedrevs på annat sätt än i våra dagar. Missväxtår, ibland kanske flera i följd, var inte ovanliga. Under sådan nödtid begav sig folk gärna från det inre av landet ut mot kusten, där det brukade vara något bättre tillgång på matvaror, i varje fall fanns det fisk. Man berättar ännu i skärgården att uthungrade och utmärglade människor då kom från fastlandet och tiggde mat. Hade de pengar betalte de så länge det räckte. Det kunde då om vintrarna komma lannabor på isen ända ut till Flakaskär "å fråga om nåra salta sillahuvu å få". Färdighet i rodd och segling mäste alla flaköbor, även kvinnorna, besitta för att kunna leva på sin ö. Barnen lärde sig segla och ro samtidigt som de lärde sig gå, kan man nästan säga. Och de övade med tiden upp sig till stor skicklighet. När främlingar, exempelvis folk på fiskesumparna, som förr seglade omkring kusterna, kom till Flakaskär blev de mycket förvånade. De imponerades storligen av särskilt småflickornas mästerskap i att sköta segel och båtar. Konsten att simma var bland flaköborna däremot ej så utbredd. Våra svensk a barn har ju nu i många år fått lov att lära sig läsa och skriva och en hel del annat ocksä. För de små på Flakaskär gjorde man en tid så, att en lärarinna var där ute och undervisade. Den 78-

årige fiskaren Viktor Olsson på Stenshamn berättade, att han i sin barndom ej hade skola att gå i på ön, som nu för tiden är ett relativt stort fiskläge. Han blev inackorderad i en familj på Flakaskär, hos Jonas Jakob, och där vill han minnas, att skolan även hölls. Det var barnmorskans på Sturkö dotter, Anna Elmström, som var lärarinna. Viktor Olssons föräldrar betalde viss summa i veckan för undervisningen. Det rörde sig troligen om 50 öre eller 1 kr. Då han var från främmande församling var avgiften högre än för flaköbornas barn. För dessa betalades troligen 25 öre i veckan, om det nu gjordes av föräldrarna eller av Sturkö kommun. Anna Elmströms far var skollärare och kantor på Sturkö. Hon skulle en tid ha varit lärarinna i Ryd på samma ö. Senare hade man en pensionerad underofficer från Karlskrona, som höll skola på Flakaskär, i Sven Anderssons hus.

En morgon kom en fiskare på Flakaskär frusen hem efter arbetet

på sjön. När han ville värma sig med en slurk brännvin och skulle sätta lerkruset med spriten till munnen, var det tomt. Han tänkte då fråga sin gumma vart, brännvinet tagit vägen. Men spörja behövde han ej. Hustrun satt drucken, ja redlös, i sängen. Det både syntes och hördes mer än väl vart "eldvattnet" tagit vägen. För att få lugn och ro och för att straffa gumman för hennes tilltag rodde fiskaren ut henne till Gräsholma, en liten ö vid Inlängan. Där fick hon vara den dagen och den natten. När han så kom dit dagen efter för att se hur det var fatt med henne, om han kunde hämta henne, ”satt hon på en hall å sjongde så hon inte kunde resa sig. Å korna, som gick på bete på holmen, lå i närheten, lå som de inte bruka för de va asfulla de me". Fiskaren kom snart underfund med orsaken. En fördjupning i berghallen var full med brännvin. I och omkring alltsammans låg en sönderslagen kagge, som tydligen spolats upp av vågorna. Den hade innehållit brännvin, som runnit ut i hällkaret. Mannen utbrast då: "Har Herren utsett sånt, så sup bäst du vill!"

Ett barn, flickan Sesilja på Flakaskär, kom en gång hem och berättade att hon varit på stranden vid Inra Kröl. Hon hade sett en massa stora ortfjäll utspridda på en hall. Det såg ut som en massa pengar. Man sprang med henne tillbaka till hallen men kunde ingenting se. Men man förstod nu, fast för sent, vad det varit frågan om. Den lilla flickan, ett oskyldigt barn, som varken kunde läsa eller skriva, hade sett en gömd skatt. Någon övernaturlig varelse, kanske en drake eller något annat i den vägen, som vaktade skatten, hade väl tagit fram den i ljuset för torkning. Man gjorde så ibland med dylika skatter för att de ej skulle mögla, berättas i folktron. Men medan flickan var hemma och varskodde hade den varelse, som ruvade över skatten, hunnit gömma den igen. Man gick härigenom miste om ett kärkommet tillfälle att bli rik, menade man. En gammal man, morfar till den som berättat detta, hade en gång rott några av de sina till bryggan i Bredavik. De skulle därifrån fara med ångbåten till sta'n. Han vände hem igen och var nästan vid sin kås men förmådde ej komma iland "utan satte åsta igen". Det var omöjligt för honom att ta sig till stranden. Något ofattbart hindrade

honom därifrån. Morfar rodde ut igen, långt ut på fjärdarna, kom tillbaka gång på gång och var nästan vid hembryggan Men ta sig iland kunde han ej "utan var virrig". Vid en sådan där lov med båten intill Tormaskär fick han fören av båten hastigt nedtryckt ett slag, så den höll på få in en massa vatten. Men den klarade sig. Och från den stunden var förtrollningen bruten och han tog sig äntligen fram till sin kås. Det var tydligen en gast han fått i båten som inte ville stiga iland på Flakaskär utan önskade komma till Tormaskär.

I västra delen av Flakaskär finns en hel del stenanhopningar, av kullersten mest. De ligger på sådant sätt, liksom i rader, att människor måste ha lagt dem på platsen. Det är rester eller fotningar av gamla hus från svunna tider. Man kan ännu på platsen se hur husen

legat och hur de varit indelade i rum. I några hörn ligger särskilt mycket sten. Där har man troligen haft eldstäderna. På en äldre generalstabskarta, uppmätt 1842 -43, finns ingen bebyggelse på östra delen av Flakaskär, på platsen för det nu nedlagda fiskläget, vilket

däremot är angivet på senare generalstabskartor. Men på den äldre kartan hittar man sju ställen på västra delen av Flakaskär. Det är tydligen efter dem som de ovannämnda husgrunderna är kvar. Men ingen av mina meddelare från Flakaskär har talat om, att man minns något eller hört berättas något om dessa hus eller de människor, som bodde där. Man kan dock få höra en märklig benämning på dessa ruiner, nämligen "vikingahoddorna". Andra har sagt, att husgrunderna troddes vara efter sjörövares bostäder. Någon har trott att de som levat där flyttat dit ut till sjön vid krig. Och en del menar, att det var vikingar eller snapphanar, som bott där.

Närmast mot Inra Kröl finner man stensamlingar av annan karaktär. Det är rester av båtakåsar. När de en gång användes, var tydligen havsytan bortåt en meter högre än nu, kanske ännu mer. Det var till en början mest de unga, som flyttade från Flakaskär. Så har ju utvecklingen även gått på andra öar och på fastlandet. "De va tider de ga sej å. De unga for än hit, än dit. Inget ungt folk slo sej ner, låg så avlägset å inga båtmotorer". Men även medelålders folk gav sig iväg ifrån Flakaskär. "Va skulle en göra me att sitta på

en kläpp där. De gick inte dra upp ett flytety på backen, då lannet blev avfolkat, de fanns inga grannar, som kunde hugga i me!" Ja så sade en, som flyttade från Flakaskär. Andra har uttryckt sig så: "De ble för trist å för enslit på Flakaskär, därför flytta vi". För en tredje var inkomsterna för små. En del flaköbor, särskilt bland ungdomen, emigrerade till Amerika. "Förr i tiden var det lika dålit i städerna som där på Flakaskär. " Men så fick man det ju bättre i städerna och på de flesta platser genom industrialismens genombrott och genom rationalisering, nya uppfinningar m.m. Dessa förbättringar kunde i mycket liten grad

komma Flakaskär till del. Nya bättre fiskehamnar för större båtar byggdes på andra platser men ej där. Nu bor det ej mer några människor på Flakaskär. Ingen liten fiskarflicka går där ute och får solsken och saltstänk i sin blick. Ingen fiskare barkar sina garn vid kåsarna innanför Holmen. Ingen vrakeka styr ut från Flakaskär mot Eldsten eller Gåsefjärden. Ingen

fiskarhustru ror mer till Lyckeby och säljer de goda flakaflundrorna. Ingen läckergom i Karlskrona får mer någon lax fångad av flaköbor. Några levande människor med den benämningen finns ej längre. Förutom de sommargästande fåren och enstaka hästarna är nu havstrutarna och en och annan årtand de främsta bofasta liven på Flakaskär.

På högsommaren kan det hända, att man nästan snavar över någon havstrutunge, som ligger och trycker i gräset och ännu ej kan flyga.

Sista gången jag var ute på Flakaskär var en härligt solig brittsommardag.

Jag satt på en klippa vid stranden mitt för Kommendanta-

hålet. Pigga, levnadsglada små vågor kluckade så lustigt kring Kommendanten framför mig. Det blåste bara en liten lagom bris, som knappt märktes kring de soldränkta hallarna. Men utifrån Kammarflöten och Hanisken och öster ifrån hördes ett dovt, hotfullt dån från

bränningarna, som överröstade de små vågornas pladder i min närhet. Står man högt uppe på Flakaskärs yttersida kan man se de vita bränningarna i långa sjok och hur "vitingarna" kommer tillbaka på samma ställen ända ute vid horisonten. Man förstår då fuller väl, att de sjöfarande, som i gamla tider seglade här förbi när det ej var bra väder, med fruktan och bävan befor dessa lömska farvatten. För att högre makter skulle hjälpa dem brukade de därför offra till Sturkö kyrka, S:ta Gertrud. Dessa och andra offergåvor samlades, och till slut, när man hade omkring 25000 riksdaler, kunde man bygga sig en ny kyrka på ön, ståtligare men knappast vackrare än den gamla från medeltiden.

<<<<<< *********>>>>>>>>